1999 togs den här bilden. Det var första gången jag besökte Mönsterås för att som vuxen träffa pappa. Initiativet var mitt. Jag fick träffa mina halvsystrar som jag aldrig tidigare varken sett eller träffat. Det var ett fint möte. Jag kände mig innerligt glad när jag reste hem. Lycklig över att ha fått träffa mina varma, kärleksfulla systrar. Mötet med pappa gav mig däremot inte mycket. Jag hade hoppats få någon liten, liten förklaring till varför han bröt kontakten med sina tre första barn men han pratade på om allt annat. Och, allt annat var oväsentligt.
Till min stora glädje fortsatta vi systrar att träffas. Vi sågs både i Stockholm och i Mönsterås.
Vi hade ingen gemensam historia. Vi hade däremot samma pappa. Men, våra upplevelser av samma pappa var helt olik varandras. För er, den nya familjen, var bilden av honom ljus och varm. För oss tre syskon som förlorat honom när vi var 4, 8 och 10 år, var bilden både ljus och mörk. Ljuset fanns i minnena av de år han fanns hos oss. Mörkret fanns i saknaden och besvikelsen över att han inte ville kännas vid oss barn när våra föräldrar delade på sig.
Så, nu när han lämnat oss för gott och avslutningen fått så tråkiga konsekvenser, skulle jag vilja dela med mig av min berättelse. Jag hoppas den ska kunna bidra till någon liten förståelse från den nya familjen för hur mycket sorg som föräldrar kan åsamka sina barn.
Barnen som förlorade sin pappa
Text…… en berättelse…..
Det var en gång en